“Rep slut”, ekar utefter isen, tycker jag i alla fall, men egentligen är det omöjligt att överrösta vinden. Där Fredrik befinner sig bakom den lilla knölen vid tredje standplatsen, får han nog förlita sig på den klassiska känslan då kraftigt repdrag plötsligt övergår i rep slut.
Mycket riktigt, repet slackar en smula, och en stund senare efter att jag lagt av, sträcks det igen som tecken på att säkringen är klar.

Snabbt skruvar jag ur mina två standplatsskruvar, axlar ryggsäcken och låter yxorna visa vägen. “Himla fint här i Kebnekaise”, tänker jag, “men måste det blåsa så förbannat?”.

Det kommer en tid i varje klättrares liv då man känner sig hindrad av borrbultar, korta leder och inomhusväggar. Många tränar då istället hårdare, andra söker sig till kilsäkrade upplevelser. Åter andra tar sitt förnuft till fånga, och inser att sanningen ligger längre bort än så, den finns där snö, is och lös klippa finns, där en led tar en hel dag och säkringarna består av isyxan, någon hexa här och där, men främst det egna omdömdet. De inser vad bergsklättring egentligen handlar om: alpinism.

Under påskveckan 1999 var Fredrik Neregård, Johan Lindfors, Freddan (från Uppsala) och undertecknad i Kebnekaise för att förvandla oss från söndagsklättrare till riktiga fullblodsalpinister. Jonas Johansson var vår instruktör och mentor, något som han skötte mycket bra. Under sju intensiva dagar fick vi förutom att lära oss de grundläggande momenten inom alpinism även uppleva långa, dåligt säkrade turer med underbar klättring, snö och is, fin skidåkning, dåligt väder samt riktigt kasst väder.

Vi anlände genom halv snöstorm till Kebnekaise fjällstation fredagen den 2:e april, och inkvarterade oss på hotell Hilleberg. För att spara dyra penningar hade vi beslutat oss för att bo i tält och utnyttja servicehuset där det finns kök, torkrum och framförallt bastu, ett koncept som visade sig vara lyckat.

Nästa dag blev riktigt fin, och vigdes helt åt lavinkunskap och hur man räddar sin kompis som hamnat under två meter snö. Vi övade med transcievers (en sändare som varje person bär på sig när man färdas genom lavinfarligt området, om som kan användas för att lokalisera begravda personer) tills Jonas verkade nöjd. Därefter grävde vi snöschakt och studerade snölager, innan det var dags att bege sig tillbaka till stationen för att titta på en film om otäcka laviner. Efter att ha sett mer snö än man trodde fanns vräka nerför en sluttning förstår man att man inte vill hamna i en lavin.

Vi hade alla gått en isklätterkurs, vilket gjorde det möjligt att vi kunde klättra Elsas fall dagen därpå, en fyra replängders tur på berget mittemot fjällstationen. Nu var dock inte vädret lika strålande som under lavinövningarna, och eftersom det blåste rejält var det svårt att kommunicera med varandra (se det inledande stycket). Det hela fortlöpte väl, och efter en något knepig nerstigning kunde vi skida tillbaka till maten och bastun.

Den resterande tiden fortsatte vi i samma stil, med punkter som snöklättring, bivackering och mixad klättring på programmet. En dag ägnades åt kamraträddningsövningar på lillberget Kaipak. Det måste medges att det är få saker som är lika stressande som att få ner en skadad försteman till marken från andra replängden, och Fredrik som spelade offer med bruten arm hade det nog inte bättre.

Övningarna varvades med heldagsturer, och förutom Elsas fall klättrade vi även Norra Kraterkammen på Touplagorni och första biten av Rullevarre-rännan. Norra Kraterkammen är en trevlig led som säkert är en kakbit på sommaren, eller t.o.m. på vintern när solen skiner och det är vindstilla.
Nu var det inte så. Biten upp till insteget, dvs skida upp till rännan på Touplagorni, därifrån klättra osäkrat på kammen till vänster om rännan och slutligen korsa kratern, gick tämligen smidigt. Stupet 300 m rakt ner med den klassiska leden Siluetten på hade vi till vänstern om oss under en tid, och det gav en fin höjdkänsla. Dittills var det nästan bra väder. Väl uppe där den “riktiga” leden började insågvi en av alpinismens sanningar: dåligt väder.

Efter att Freddan och Johan gett sig av rackade Fredrik och jag på, och jag gav mig i kast med första replängden. Klättringen var inte speciellt svår men ändå njutbar, knalla över snökammen, upp på hammaren, hooka en yxa bakom ett block, sparka in stegjärnet, häva sig upp och andas ut. Kruxet var ganska uppenbart, med 5 meter till närmaste säkring och enbart nån slags pinch att hålla sig (tjocka handskar) stod jag och funderade ett tag.
Men vi vet ju alla hur mycket bättre det känns med en säkring nära sig, så jag petade i en halvdålig kil och klättrade upp till standplatsen. Fredrik följde utan problem, 1:a replängden gick vi faktiskt löpande, och sedan var det hans tur att ta sig an den något exponerade avslutningen.
Blåsten och snöandet tilltog nu, och när Jonas sade nåt om skotska förhållanden och skrattade kändes det av vi var ute i “full conditions”. Nån timme senare hade vi kommit upp, firat ner och var på väg genom kratern mot skidorna och 600 höjdmeter åkning hemåt.

Den sista turen vi gjorde, Roullevarrerännan, är en 500 m lång snöränma som lämpligen görs på sommaren. Vi försökte dock på den, men snöförhållandena och en förmodad otrevlig hängdriva fick oss att vända. Vi passade istället på att öva standplats i snö på snöfälten nedanför, och kom fram till att det känns ganska tungt när man ska hålla sin andreman med höftsäkring.

Tiden gick fort, och vips var det åter fredag. Kursen avslutades med en middag på fjällstationens restaurang, och naturligtvis en skotsk maltwhisky efteråt, varje alpinists stapelföda. Vi diskuterade hur kursen varit, och alla var eniga om att den varit mycket givande. Förutom all ny kunskap kändes det att man fått en annan säkerhet i att vistas i bergen, man kände sig mer hemma nu. Det är ju trots allt det det handlar om, att trivas och känna sig säker i den annorlunda miljö som klättring innebär.

Efter en sådan här kurs kan man naturligtvis inte låta de nya kunskaperna damma igen, utan man bör bättra på dem med egen erfarenhet.
Svenska fjällen med Kebnekaise som främsta mål bjuder på högklassig alpin klättring, och sedan finns det ju Norge, Alperna, Peru... Kanske börja med Siluetten i sommar?

Daniel Hallgren