Expedition Fira!
Skapad av littlejug :: 02 Feb 2007Kategori: Reseberättelser
(Bilderna finns under artikeln)
Äntligen var det dags! Vår alldeles första expedition!
Våra sponsorer hade bidragit generöst, så nu var vi då äntligen på G. Förnödenheterna var sponsrade av Chiquita. Visserligen hade vi fått betala för bananerna, men ändå. Det är ju generöst av Chiquita att transportera bananer ända ut hit i vildmarken. Och den här expeditionen skulle ju ha varit helt omöjlig utan bananer. Lite annan expeditionsmateriel hade vi fått från Mor Anna. Att transportera dessa dyrbara bananer i expeditionsstil medför stor risk att det blir mest bananmos.
Detta skulle kunna locka till sig både björn och ekorrar ute i det vilda, med hög risk för personskador. Så vi hade listat ut att plåtburkar var bästa sätt att transportera bananer. Dessa burkar var frikostig skänkta av Mor Annas pepparkakefabrik. Visserligen hade vi fått betala för kakorna, men ändock, hur skulle vi möjligen ha transporterat dessa dyrbara bananer utan plåtburkarna?
Planeringen hade försiggått i flera månader. Vi hade hört ryktas att det var den bästa firningen på milslånga avstånd och vi visste ännu inte hur den såg ut. Näe, jag är vanligtvis inte speciellt förtjust i att fira och njuter betydligt mer av vägen upp än ner när det gäller klättring (och tvärtom vid anmarsch …). Men ryktena om just den här leden och framförallt dess firande hade legat och grott djupt nere i min hjärnbark en längre tid. Långt därnere hade även den detaljerade planeringen fortgått utan mitt direkta deltagande, vilket förmodligen var en klar fördel. Nu kunde jag inte hålla tillbaka nyfikenheten längre och eftersom klättersäsongen började närma sig sitt slut så var det dags att utforska denna beryktade firning. Den detaljerade packningslistan flöt omkring i mitt sinne medan jag fyllde upp ryggsäckarna. Skor, säkringar, rep, vatten, bröd, morötter... och bananer, glöm inte bananerna (hurra Chiquita!). Nåt mer? Ja just det ja, ett extra rep! Det här var ju värstingfirningen som vi modigt skulle försöka oss på. Regnkläder, pannlampa, … oj, det är ju så mycket och tänka på när man ger sig i kast med riskabla expeditioner. Det här är ju minsann inte den vanliga lilla alldagliga klätterturen.
Nu var vi alldeles preparerade och fullt peppade.
Egentligen skulle ju allt ha packats dagarna före, men nu blev det ju inte så. Trots allt packande, så kom vi ju faktiskt iväg vid tiotiden. Inte så pjåkigt. Nåja, kvart i elva var det väl… vi hade ju tagit en liten banan (hurra Chiquita!) som halvlunch innan vi startade. Vi traskade norrut längs en öde stig genom ett färgsprakande landskap. Klarblå himmel, knallröda buskar, gula löv och gröna tallar gav ofantlig variationsrikedom på ögonhinnorna. Tämligen raskt dök vårat klättermål upp vid horisonten som var lätt att känna igen från bilderna i klätterföraren. En delfinliknande figur vars nos vi skulle klättra upp på (bild 1). Och modigt fira ned ifrån!
På vår vänstersida var det storslagna, otillgängliga och enormt branta sluttningar med tallar och till höger var det böljande kullar med torrt gräs (bild 2) så långt ögat kunde se. Vildmark av högsta klass. Vi kunde förvänta oss både björn och räv bakom nästa buskage.
För det mesta följde stigen kanten på sluttningen, så det var rikligt med växtlighet. Jag var förvånad att se blommor så här sent på året, men det fanns ett helt gäng (bild 3). Kanske det var dessa eller möjligen den uppvärmande solen som distraherade så att vikten av våra dubbla rep och extra höstkläder i expeditionspackningen inte kändes av.
Stigen irrade sig in bland träden och klipporna så den hittills nästan platta vandringen omväxlades med några små upp- och ned-försbackar. Vi passerade den mäktiga ”Matronen” (bild 4) och det började genast kittla i mina klätterfingrar. Jag bedömde höjden till 3 eller 4 långa repor. Planen var dock redan spikad, så vi fortsatte vår hurtiga vandring mot delfinen.
Mitt bland träden dök plötsligt det efterlängtade målet upp (bild 5).
Vår plan var att först sikta på leden på norra sidan som graderats ’nästan lätt’ i föraren, och sen den ’inte så lätta’ leden på södra sidan.
Efter en rask 300-meters uppförsbacke brantare än en vanlig trappa kom vi fram till klippan och ytterligare 100m uppåt längs nordsidan såg vi en möjlig linje som skulle kunna vara den eftersökta leden. En bred spricka på höger sida av ett enormt flak som lutade mot berget. Lite avpackning, banan (hurra Chiquita!) och vatten.
Då upptäckte vi att föraren inte ville ut och gå just idag utan hade stannat hemma på köksbänken. Vad vore en expedition om man faktiskt hade allt man önskade sig? Det vore ju inget äventyr. Föraren skulle ju även ha lastat ned oss betydligt, så vi skulle nog inte ha klarat tidspressen om vi hade den med oss. Näe, ”lätt och snabbt” är konceptet som gäller i dagens moderna expeditioner. Då kan man snabbare komma ner och minska risken att man fastnar i dåligt väder.
Jag kom ungefär ihåg beskrivningen av andra repan som var en travers förbi ett träd. Det passade ganska bra in på vad vi såg, och om allt ville sig väl så skulle vi nog komma till den första standplatsen. De sista tio metrarna av den första repan såg inte alldeles enkla ut, men ”tjoflöjt” sa jag och satte iväg uppför den breda sprickan. Men först ytterligare en banan så klart (heja Chiquita!). Till en början passade graden ”nästan lätt” förträffligt, men då högersidan av flaket plötsligt tog slut och jag var vid flakets topp med en total avsaknad av handgrepp, krimpar eller juggar på det blanka svaet ovanför så ville jag uppgradera till ”lite svårare än lätt”. Flaket var ca 15m brett, 15m högt och på toppen var det ca 1dm tjockt.
Avsaknaden av handtag tvingade mig att kika åt vänster och följa toppen av flaket som fick bli grepp. Fotsteg var det inte heller att tala om, så det blev lite powerfriktionssvaing.
Mina två stora häxor passade förträffligt bakom flaket trots att de skramlade när jag satte dit dem och de inte riktigt ville sitta fast utan mest hängde på insidan flaket. Det måste vara första gången jag önskade att jag hade fler häxor tänkte jag för mig själv. Häxor var ju inte det enda jag längtade efter. Tänk om jag bara hade stoppat en banan (hurra Chiquita!) i kritpåsen. Det ska jag försöka komma ihåg till min nästa expedition. Om jag nu hade turen att överleva denna strapatsrika expedition. Traversen gick ju bra och vid slutet fann jag en gammal pitong, vilket stillade mitt sinne något eftersom det måste finnas en led i närheten. Den satt ju alldeles galet långt åt vänster, så jag brydde mig inte om att klippa in den då jag skulle få ofantligt repdrag.
Vidare uppåt till höger förbi en kort ”på-gränsen-till-svår” sträcka tills jag anlände till första standplatsen. Några slingor avslöjade att jag var på rätt spår och andra repan var helt uppenbar. Men slingor vid en standplats antyder ju att det är populärt att fira av härifrån, vilket tyder på att många inte klarar av andra repan. Nervositeten bygger upp medan tankarna på en neslig och mycket riskabel reträtt irrar omkring. Skulle vi klara av detta kraftprov? Andreman är en bättre klättrare än jag själv, så en snabb säkringsprocedur senare så påbörjade jag andra repan. Först sluttade det svagt nedåt och sen kom ett litet tak följt av en brant sträcka som var ofantligt mycket trevligare än jag förväntat mig från beskrivningen i föraren. Som synes i bild 6, så var det inget fel på utsikten heller.
Tredje repan fortsatte åt vänster och något uppåt och var av ungefär samma grad, men med lite färre säkringar. Standplatsen var en grottliknande historia bakom ”puckeln” i bild 5. Fjärde repan var mer som en 60m brant promenad, och sen var det dags att leta upp firningsankaret. Men först måste ju lunch tillagas. Lite bröd och ett par morötter. Åsså firade vi … ja, vi firade att vi äntligen nått toppen (ca 2018möh) och att vi fortfarande var vid god hälsa.
Firandet utfördes mycket högtidligt med två bananer (hurra Chiquita!). Vi kom båda överens om att om vi någonsin skulle hitta ut ur denna öde vildmark, så skulle vi minsann komma ihåg att ta med glass vid nästa expedition. Helst romrussinglass naturligtvis. Med chokladsås. Nu skulle vi ju utforska våra närmaste omgivningar för att hitta ned. Det var uppenbart att vi skulle kika så långt västerut som möjligt där vi hittade två bultar och en kedja.
Med glass hägrande i mitt sinne och den psykologiskt/fysiskt påfrestande klättringen bakom oss gjorde att det inte var lätt att koncentrera mig på knyteriet, men snart avklarades en vacker liten fiskarknop som förenade våra två 60m rep.
Jag lät andreman fira först, för att testa att fiskarknopen skulle hålla. Det var ju lite spännande att titta på, men det var ingenting i jämförelse med vad som skulle komma då det var min tur att fira ned. Rejält överhängande och mycket luftigt som synes i bild 7 och denna firning förtjänar verkligen sitt rykte. Under firningen kan man även se kritmärken. Det går faktiskt en tokled uppför detta överbranta parti.
Efter ytterligare en firning med dubbla rep (bild 8) var vi åter nere på fast mark.
Lite senare gjorde vi även den enklaste leden på södra sidan och firade av ännu en gång.
Vi hade ännu inte vant oss vid att solen går ned lite tidigare på hösten, så vårat mod sjönk med solen och det blev allt färre ord sagda under hemmarschen.
Halvvägs tillbaka till basecamp så var det i princip kolsvart och spänningen började bygga upp. ”Hur-skulle-detta-gå-tankar” började virra omkring i mitt sinne, vilket kan för de flesta uppbringa en ofantlig stressfaktor. Vi hade dock tränat dessa och betydligt tuffare situationer hemma i vardagsrummet, så vi var starka, både fysiskt och psykiskt.
Jag försökte komma ihåg hur omgivningarna hade sett ut när vi tidigare hade gått åt andra hållet. Var det möjligt att sätta upp en nödbivack någonstans? Var vår kniv tillräckligt stor att jaga villebråd med? Hade vi tillräckligt med bananer för att överleva nattens kommande strapatser? Vi kämpade vidare och tackade vädergudarna som höll snöstormarna borta. Långt borta vid horisonten såg vi ljus glimma och vårat mod stärktes då vi förstod att detta var basecamp.
Fem minuter senare klev vi av stigen på en grusväg och vi stapplade helt uttröttade in i vår hydda ett par minuter senare. Vi hade hittat hem utan vrickade fötter och brutna tår. Hjältarnas återvändo firades med … yippie Chiqui…, ånej! vi hade ju bättre grejor i kylen!
* Expeditionsmedlemmarna önskar tacka Chiquita och Mor Annas pepparkakor för ett oerhört gott samarbete och en enormt lyckad expedition som utfördes under extremt strapatsrika förhållanden i vildmarken lite till vänster om mitten av norra Colorado.
Patrik Karlsson
Bild 1. Stigen mot målet som är den delfinliknande formationen.
Bild 2. 180-graders panorama väster om anmarschen.
Bild 3. Septemberblommor.
Bild 4. ”Matronen”
Bild 5. Firningen sker från nosen på delfinen.
Södra leden är fyra repor lång, och dubbla rep krävs för att fira.
Bild 6. Den branta biten var klart bättre än väntat.
Bild 7. Den luftigaste firning jag någonsin gjort.
Bild 8. Sista dubbelrepsfirningen för att nå fast mark.
TillbakaÄntligen var det dags! Vår alldeles första expedition!
Våra sponsorer hade bidragit generöst, så nu var vi då äntligen på G. Förnödenheterna var sponsrade av Chiquita. Visserligen hade vi fått betala för bananerna, men ändå. Det är ju generöst av Chiquita att transportera bananer ända ut hit i vildmarken. Och den här expeditionen skulle ju ha varit helt omöjlig utan bananer. Lite annan expeditionsmateriel hade vi fått från Mor Anna. Att transportera dessa dyrbara bananer i expeditionsstil medför stor risk att det blir mest bananmos.
Detta skulle kunna locka till sig både björn och ekorrar ute i det vilda, med hög risk för personskador. Så vi hade listat ut att plåtburkar var bästa sätt att transportera bananer. Dessa burkar var frikostig skänkta av Mor Annas pepparkakefabrik. Visserligen hade vi fått betala för kakorna, men ändock, hur skulle vi möjligen ha transporterat dessa dyrbara bananer utan plåtburkarna?
Planeringen hade försiggått i flera månader. Vi hade hört ryktas att det var den bästa firningen på milslånga avstånd och vi visste ännu inte hur den såg ut. Näe, jag är vanligtvis inte speciellt förtjust i att fira och njuter betydligt mer av vägen upp än ner när det gäller klättring (och tvärtom vid anmarsch …). Men ryktena om just den här leden och framförallt dess firande hade legat och grott djupt nere i min hjärnbark en längre tid. Långt därnere hade även den detaljerade planeringen fortgått utan mitt direkta deltagande, vilket förmodligen var en klar fördel. Nu kunde jag inte hålla tillbaka nyfikenheten längre och eftersom klättersäsongen började närma sig sitt slut så var det dags att utforska denna beryktade firning. Den detaljerade packningslistan flöt omkring i mitt sinne medan jag fyllde upp ryggsäckarna. Skor, säkringar, rep, vatten, bröd, morötter... och bananer, glöm inte bananerna (hurra Chiquita!). Nåt mer? Ja just det ja, ett extra rep! Det här var ju värstingfirningen som vi modigt skulle försöka oss på. Regnkläder, pannlampa, … oj, det är ju så mycket och tänka på när man ger sig i kast med riskabla expeditioner. Det här är ju minsann inte den vanliga lilla alldagliga klätterturen.
Nu var vi alldeles preparerade och fullt peppade.
Egentligen skulle ju allt ha packats dagarna före, men nu blev det ju inte så. Trots allt packande, så kom vi ju faktiskt iväg vid tiotiden. Inte så pjåkigt. Nåja, kvart i elva var det väl… vi hade ju tagit en liten banan (hurra Chiquita!) som halvlunch innan vi startade. Vi traskade norrut längs en öde stig genom ett färgsprakande landskap. Klarblå himmel, knallröda buskar, gula löv och gröna tallar gav ofantlig variationsrikedom på ögonhinnorna. Tämligen raskt dök vårat klättermål upp vid horisonten som var lätt att känna igen från bilderna i klätterföraren. En delfinliknande figur vars nos vi skulle klättra upp på (bild 1). Och modigt fira ned ifrån!
På vår vänstersida var det storslagna, otillgängliga och enormt branta sluttningar med tallar och till höger var det böljande kullar med torrt gräs (bild 2) så långt ögat kunde se. Vildmark av högsta klass. Vi kunde förvänta oss både björn och räv bakom nästa buskage.
För det mesta följde stigen kanten på sluttningen, så det var rikligt med växtlighet. Jag var förvånad att se blommor så här sent på året, men det fanns ett helt gäng (bild 3). Kanske det var dessa eller möjligen den uppvärmande solen som distraherade så att vikten av våra dubbla rep och extra höstkläder i expeditionspackningen inte kändes av.
Stigen irrade sig in bland träden och klipporna så den hittills nästan platta vandringen omväxlades med några små upp- och ned-försbackar. Vi passerade den mäktiga ”Matronen” (bild 4) och det började genast kittla i mina klätterfingrar. Jag bedömde höjden till 3 eller 4 långa repor. Planen var dock redan spikad, så vi fortsatte vår hurtiga vandring mot delfinen.
Mitt bland träden dök plötsligt det efterlängtade målet upp (bild 5).
Vår plan var att först sikta på leden på norra sidan som graderats ’nästan lätt’ i föraren, och sen den ’inte så lätta’ leden på södra sidan.
Efter en rask 300-meters uppförsbacke brantare än en vanlig trappa kom vi fram till klippan och ytterligare 100m uppåt längs nordsidan såg vi en möjlig linje som skulle kunna vara den eftersökta leden. En bred spricka på höger sida av ett enormt flak som lutade mot berget. Lite avpackning, banan (hurra Chiquita!) och vatten.
Då upptäckte vi att föraren inte ville ut och gå just idag utan hade stannat hemma på köksbänken. Vad vore en expedition om man faktiskt hade allt man önskade sig? Det vore ju inget äventyr. Föraren skulle ju även ha lastat ned oss betydligt, så vi skulle nog inte ha klarat tidspressen om vi hade den med oss. Näe, ”lätt och snabbt” är konceptet som gäller i dagens moderna expeditioner. Då kan man snabbare komma ner och minska risken att man fastnar i dåligt väder.
Jag kom ungefär ihåg beskrivningen av andra repan som var en travers förbi ett träd. Det passade ganska bra in på vad vi såg, och om allt ville sig väl så skulle vi nog komma till den första standplatsen. De sista tio metrarna av den första repan såg inte alldeles enkla ut, men ”tjoflöjt” sa jag och satte iväg uppför den breda sprickan. Men först ytterligare en banan så klart (heja Chiquita!). Till en början passade graden ”nästan lätt” förträffligt, men då högersidan av flaket plötsligt tog slut och jag var vid flakets topp med en total avsaknad av handgrepp, krimpar eller juggar på det blanka svaet ovanför så ville jag uppgradera till ”lite svårare än lätt”. Flaket var ca 15m brett, 15m högt och på toppen var det ca 1dm tjockt.
Avsaknaden av handtag tvingade mig att kika åt vänster och följa toppen av flaket som fick bli grepp. Fotsteg var det inte heller att tala om, så det blev lite powerfriktionssvaing.
Mina två stora häxor passade förträffligt bakom flaket trots att de skramlade när jag satte dit dem och de inte riktigt ville sitta fast utan mest hängde på insidan flaket. Det måste vara första gången jag önskade att jag hade fler häxor tänkte jag för mig själv. Häxor var ju inte det enda jag längtade efter. Tänk om jag bara hade stoppat en banan (hurra Chiquita!) i kritpåsen. Det ska jag försöka komma ihåg till min nästa expedition. Om jag nu hade turen att överleva denna strapatsrika expedition. Traversen gick ju bra och vid slutet fann jag en gammal pitong, vilket stillade mitt sinne något eftersom det måste finnas en led i närheten. Den satt ju alldeles galet långt åt vänster, så jag brydde mig inte om att klippa in den då jag skulle få ofantligt repdrag.
Vidare uppåt till höger förbi en kort ”på-gränsen-till-svår” sträcka tills jag anlände till första standplatsen. Några slingor avslöjade att jag var på rätt spår och andra repan var helt uppenbar. Men slingor vid en standplats antyder ju att det är populärt att fira av härifrån, vilket tyder på att många inte klarar av andra repan. Nervositeten bygger upp medan tankarna på en neslig och mycket riskabel reträtt irrar omkring. Skulle vi klara av detta kraftprov? Andreman är en bättre klättrare än jag själv, så en snabb säkringsprocedur senare så påbörjade jag andra repan. Först sluttade det svagt nedåt och sen kom ett litet tak följt av en brant sträcka som var ofantligt mycket trevligare än jag förväntat mig från beskrivningen i föraren. Som synes i bild 6, så var det inget fel på utsikten heller.
Tredje repan fortsatte åt vänster och något uppåt och var av ungefär samma grad, men med lite färre säkringar. Standplatsen var en grottliknande historia bakom ”puckeln” i bild 5. Fjärde repan var mer som en 60m brant promenad, och sen var det dags att leta upp firningsankaret. Men först måste ju lunch tillagas. Lite bröd och ett par morötter. Åsså firade vi … ja, vi firade att vi äntligen nått toppen (ca 2018möh) och att vi fortfarande var vid god hälsa.
Firandet utfördes mycket högtidligt med två bananer (hurra Chiquita!). Vi kom båda överens om att om vi någonsin skulle hitta ut ur denna öde vildmark, så skulle vi minsann komma ihåg att ta med glass vid nästa expedition. Helst romrussinglass naturligtvis. Med chokladsås. Nu skulle vi ju utforska våra närmaste omgivningar för att hitta ned. Det var uppenbart att vi skulle kika så långt västerut som möjligt där vi hittade två bultar och en kedja.
Med glass hägrande i mitt sinne och den psykologiskt/fysiskt påfrestande klättringen bakom oss gjorde att det inte var lätt att koncentrera mig på knyteriet, men snart avklarades en vacker liten fiskarknop som förenade våra två 60m rep.
Jag lät andreman fira först, för att testa att fiskarknopen skulle hålla. Det var ju lite spännande att titta på, men det var ingenting i jämförelse med vad som skulle komma då det var min tur att fira ned. Rejält överhängande och mycket luftigt som synes i bild 7 och denna firning förtjänar verkligen sitt rykte. Under firningen kan man även se kritmärken. Det går faktiskt en tokled uppför detta överbranta parti.
Efter ytterligare en firning med dubbla rep (bild 8) var vi åter nere på fast mark.
Lite senare gjorde vi även den enklaste leden på södra sidan och firade av ännu en gång.
Vi hade ännu inte vant oss vid att solen går ned lite tidigare på hösten, så vårat mod sjönk med solen och det blev allt färre ord sagda under hemmarschen.
Halvvägs tillbaka till basecamp så var det i princip kolsvart och spänningen började bygga upp. ”Hur-skulle-detta-gå-tankar” började virra omkring i mitt sinne, vilket kan för de flesta uppbringa en ofantlig stressfaktor. Vi hade dock tränat dessa och betydligt tuffare situationer hemma i vardagsrummet, så vi var starka, både fysiskt och psykiskt.
Jag försökte komma ihåg hur omgivningarna hade sett ut när vi tidigare hade gått åt andra hållet. Var det möjligt att sätta upp en nödbivack någonstans? Var vår kniv tillräckligt stor att jaga villebråd med? Hade vi tillräckligt med bananer för att överleva nattens kommande strapatser? Vi kämpade vidare och tackade vädergudarna som höll snöstormarna borta. Långt borta vid horisonten såg vi ljus glimma och vårat mod stärktes då vi förstod att detta var basecamp.
Fem minuter senare klev vi av stigen på en grusväg och vi stapplade helt uttröttade in i vår hydda ett par minuter senare. Vi hade hittat hem utan vrickade fötter och brutna tår. Hjältarnas återvändo firades med … yippie Chiqui…, ånej! vi hade ju bättre grejor i kylen!
* Expeditionsmedlemmarna önskar tacka Chiquita och Mor Annas pepparkakor för ett oerhört gott samarbete och en enormt lyckad expedition som utfördes under extremt strapatsrika förhållanden i vildmarken lite till vänster om mitten av norra Colorado.
Patrik Karlsson
Bild 1. Stigen mot målet som är den delfinliknande formationen.
Bild 2. 180-graders panorama väster om anmarschen.
Bild 3. Septemberblommor.
Bild 4. ”Matronen”
Bild 5. Firningen sker från nosen på delfinen.
Södra leden är fyra repor lång, och dubbla rep krävs för att fira.
Bild 6. Den branta biten var klart bättre än väntat.
Bild 7. Den luftigaste firning jag någonsin gjort.
Bild 8. Sista dubbelrepsfirningen för att nå fast mark.
